efter att ha levt i kollektiv största delen av det gångna året är det inte mycket som bekommer mig när jag kollar på film eller läser. två killar på 3 och 5 år (med varsin låda på huvudet) hoppandes runt (på) mig, saft utspilld i hela min garderob, få legobitar inpillade mellan tårna, refrängen på jingle bells i samma tonart i en halvtimme (jaja, jag erkänner, sista fem minutrarna VAR alla ord utbytta mot poo-poo), en studsboll i ögat, någon häller ut mina linser på golvet, skrikande bebisar (okej, bebis), bollar i huvudet, snor på mitt täcke, schampo i min sko och nakenchock. allt det där kan jag ta, men när en av killarna har sönder mina hörlurar och hans bror för tredje gången smäller ihop datorn som jag kollar på film på, då är jag inte glad!