när jag kom hem från min tur på berget möter sebastian mig i dörren, med en kartong på huvudet, "knäppskalle" säger jag, och tänker inte mer på det. när vi sen ska rita på kartongen ser jag, att det är ju adresserat till mig! hmm..? i samma ögonblick kommer tristan insläntrandes med en ryggsäck (som är hysteriskt lik en som jag bett mamma skicka över) på sig. wohoo, jag har fått paket! nästa stund slår skräcken klorna i mig - var är glasögonen som mamma (förhoppningsvis) skickat med?! med hjärtat i halsgropen springer jag till mitt rum, och där, på golvet bredvid asken ligger dem, hela..! puh!

så nu sitter jag här och vänjer ögonen vid glasögon genom att kolla på en film om en man som åldras baklänges (the curious case of benjamin button). har ett trevligt bakgrundsljud som påminner mig om somrarna i vedboden på öland, drip-drop-drip-drop låter vattnet som kommer in genom ett hål i taket, för det är ju som sagt svensk sommar här just nu.

tristan kom in i mitt rum senare under dagen:
ferlåt elin..
för vaddå?
för jag öppnade din paket. det va int snäll av mig.
(hmm, kan det vara så att anci pratat med tristan?)
det gör ingenting, men du måste fråga nästa gång.
men jag saide ferlåt..?
ja, och jag sa att det var okej, bara du frågar om du får öppna någon annans paket nästa gång.
men du är mad at mig.
nej, det är jag inte..
men jag ska vara jättemad på sebastian om han öppnade min paket..?